Linnea lever sin dröm

Ett år efter studenten anställdes Linnea Wilhelmsson som konstruktör på Bruzaholms Bruk.
- Jobbet har gjort det möjligt för mig att leva min dröm, säger Linnea, som 20 år gammal äger ett eget hus i byn Åsen utanför Bellö. Här hon odlar sina egna grönsaker och har i liten skala börjat föda upp kaniner för klimatsmart köttproduktion.

I dag är det närmast en norm att plugga eller att resa efter studenten. Linnea har valt en annan väg. 
- Jag känner att jag har möjligheter att utvecklas på Bruzaholms Bruk och skulle jag vilja plugga vidare kan jag göra det inom jobbet, säger Linnea, som nyligen blivit ansvarig konstruktör på rostersidan.

Medan de flesta av hennes jämnåriga hyr lägenhet, lägger Linnea motsvarande summa på sitt huslån.
­- Jag har ingen längtan någon annanstans. Men jag är inte mer fast än någon annan. Skillnaden är jag betalar till mig själv, och att allt jag gör här höjer värdet på huset, säger Linnea och utbrister i ett litet glädjeskrik när hon berättar att hon nyligen installerat fiber.

- Med flytten fick jag närmare till jobbet. Mataffären i Hjältevad passerar jag på vägen hem och på kvällar och helger har jag allting jag behöver här, säger Linnea, som därmed tankar bilen hälften så ofta som tidigare.

Med trädgård, jordkällare och ett växande antal djur skapar hon sakta förutsättningar för att producera sin egen mat.
- Det här är mitt paradis, säger Linnea och omplaceringshunden Bella ser ut att trivas minst lika bra på den stora gräsmattan. I köksfönstret sitter två katter och i ladugården bor just nu tre kaniner.
Den avstyckade tomten är 3000 kvadratmeter och har plats för större odlingar – och fler djur.  Hon har planer på att bygga hönsgård och i framtiden är drömmen att ha får.  

Vad det bästa med livet på landet?  
- Att det alltid finns något att göra, precis utanför dörren. Jag blir rastlös av att bo i lägenhet. I trädgården finns alltid projekt och huset kan jag renovera i den takt jag vill, säger Linnea som planerar att ägna hösten åt att måla om köksluckorna och tapetsera.   

- Många tänker att det måste vara ensamt för mig här ute i skogen, men jag säger att det är precis tvärtom. När jag bodde i lägenhet hälsade man knappt på dem som bodde i samma trappuppgång. Här är grannarna så omtänksamma, de hjälper till när jag är sjuk eller hör av sig och undrar var jag är om jag inte kommer hem som vanligt. Det är väldigt gulligt.  

Carina Engqvist

Ansvarig utgivare:
Roger Didrick